Sex ton kramar

Jag har insett att jag på ett sätt har sjukt svårt för förändring och vill verkligen att det ska gå långsamt för att det inte ska vara ett måste. Till exempel det här med mat. 

 

Miljön har alltid känts viktig för mig, såklart olika mycket under olika perioder av mitt liv, men ändå alltid viktig. Trots det har jag under större delen av mitt liv aldrig tänkt tanken att jag någon gång skulle sluta äta kött av miljöskäl. Under stora delar av min tonår åt jag nästan inget kött alls för att jag hade sjukt svårt för konsistensen och tyckte helt enkelt inte att det var gott. Samtidigt fick tanken på bönor (och framförallt deras konsistens) mig att må ännu mer illa. Och för mig var vegetariskt på den tiden bara bönor. Bönor, vitlök och odefinierbara saker. Usch! Det låter fortfarande vidrigt i mina öron!

 

Vändpunkten kom nog för 4-5 år sedan när jag blev ihop med Tobbe. Han älskar mat! Speciellt stora, röda, blodiga köttbitar, det jag knappt smakade på för att redan en brun köttbit var ju näst intill oätlig i mina ögon. Men jag vågade ju inte annat än att testa när han lagade mat till mig och jäklar vad gott det var! Jag gick snabbt till att tycka mycket om (iaf vissa sorters) kött. Efter det började vi testa lite allt möjligt i kostväg och har sedan dess ätit lite mer vegetariskt hela tiden.

 

När vi handlade mat igår slog det mig plötsligt hur underlig vår vagn såg ut. Förutom grönsaker hade vi "vanlig" mjölk, vegansk grädde, köttfärs och vegofärs. Jag kunde inte annat än skratta, var är prioriteringarna liksom? Men samtidigt tycker jag att det är så jädra skönt att det kan vara så. Man måste ju inte nödvändigtvis välja! Samtidigt inser jag att vi hela tiden äter mer och mer vegetariskt. Hade den här förändringen skett snabbare hade jag inte alls varit med på noterna, men nu har det nästan skett automatiskt. Det känns tex helt absurt att någon skulle gå från köttätare till vegan över en natt. Och så kan jag känna på en massa olika områden, att det måste gå långsamt med förändringar för att jag ska vilja hänga på. Anledningen till den här feta utläggningen är att jag plötsligt insåg detta igårkväll! Får väl acceptera att jag kanske har en grön personlighet enligt DISA-modellen ändå, haha!

 

Ofta känns det som att andra gör skitsnabba förändringar, förstår sig själv så snart de testar osv. Medans allt sådant går långsamt för mig. Antagligen ser det annorlunda ut när man ser hela utvecklingen och tankegångarna som man gör hos sig själv... Mitt steg ett är nog att acceptera att mina förändringar sker långsamt och att det nödvändigtvis inte måste vara dåligt.